Jag gick på en grundskola på landet, 300 elever från förskola till nionde klass. Redan i ettan visste jag att det var fel på mig. tidigt kämpade jag för att förstå, hålla samma takt och för att passa in bland alla andra. I tredje klass placerades jag i en liten extragrupp för oss "speciella" barn. Jag passade inte in där heller. I mina ögon va de korkade och "mig va de ju inget fel på".
Då kom jag i kontakt med det jag i dag vet är IKT. Datorer i undervisningen, jag fick sitta i stavprogram, mattespel och sitta vid ett runt bord och titta på bilder med för stora bokstäver som om jag var synskadad. Jag hatade att vara den enda som fick speciell undervisning vid en dator i klassen. I femman skulle vi välja B språk, alla utom jag. Jag fick inte. Mina föräldrar övertalade mig tillsammans med lärarna att de va för svårt för mig. Jag förstod ingenting. Jag fick träna extra engelska istället. På min skola hade vi få datorer så jag kom inte ikontakt med IKT på det sätt jag kanske skulle behövt.
När jag gick i nian sattes jag på utredning, och fick diagnosen dyslexi. Det va på tiden tänkte jag. "Så att du kan få hjälp i framtiden" fick jag höra. Denna skola på landet hade väntat, de visste hela tiden, men de ville inte hjälpa.
När jag väl kom in på gymnasiet fick jag den hjälp jag behövde. Det är har IKT kommer in.
Dyslektiker, som lär mig bäst visuellt och genom diskussion.
Lära mig genom att titta på tv och härma efter, att skolan för mig va som att jag va en elefant i en klass med apor som skulle lära sig klättra i träd.
Fick inte rätt sorts utbildning innan jag började gymnasiet, fick då för första gången lära mig att datorer kan användas i studiemiljö och vid inlärning.
Jag fick hjälp och roliga sätt att ta in kunskap på. De satte mig framför intressanta hemsidor och roliga program. Inga stora bokstäver eller kaniner som pratade genom skärmen, jag blev behandlad på ett vuxet sätt. Skriva på dator, ta del av video och ljud i min inlärning, dataspel för snabbinlärning.
Dom tipsade om gapminder! Där jag lärt mig de mesta om statistik. Jag fick surfa runt på politiska hemsidor för att träna läsning och allmänkunskap. Nutidskryss fick mig att hänga med i nyheter, youtube lärde mig allt från matte till engelska till korttrick. Podcastar lärde mig att bli samhällskritisk och lärde mig vad feminism och politik kan innebära.
För en person som jag, som får panik när jag får ett a4 med text framtryckt under näsan, va detta en revolution i min inlärning då jag låg ca 2 år efter i min utbildning enligt psykologer. Kanske en överdrift, jag va ju inte mindre intelligent, hade bara en annan inlärningsförmåga. Jag bevisade detta genom att lära in mig två års högstadieutbildning på två månader.
Under min gymnasietid kom jag i kapp, med hjälp av IKT, lärde mig mycket om dyslexi och annat som kanske stod i hinder för min inlärning. Detta har gjort mig väldigt intresserad av kognitiv inlärning och att i dagens samhälle använda media och teknik i inlärning!
Jag kan ingenting om dagens utbildning i grundskolorna, men jag vet att med IKT kan barn som jag, med annan inlärningsförmåga, också lära sig det som vanliga barn med läsförståelse kan. För med olika sorters inlärning skulle inte dyslexi och andra påstådda svårigheter finnas eftersom vi då skulle kunna lära oss allt i samma takt men på vårt egna individuella sätt.
Att använda sig av media och digitala medier i undervisningen ger kreativitet, kunskapstörst och skolvilja, att göra skolan till en plats att lära sig saker på ett roligt och utmanande sätt gör de till en plats där elever vill vara för att utvecklas.
Många stannar annars hemma för de kan lära sig det dem tycker är viktigt genom sin egen dator.